Kärlek kan komma oväntat och oftast när du minst anar det. Vem eller vad gör att vi blir förälskat? Är det för vi ser något i kärleken som vi inte själv har eller gör att vi känner oss trygga med den när den kommer in i våra liv? Jag tror det finns olika formar av kärlek, baserat på omständigheterna i ens liv och omgivning och erfarenheter. Kärlek är för mig när man inte längre tänker rationellt och gör allt det som strider mot ens egna principer. Hur ofta har inte vi offrat oss för något/någon utan att tänka på konsekvenserna eller bara accepterat läget för den det är och funnit oss i det på gott och ont, bara för man är kär?! Jag menar ska man verkligen vara blåögat bara för det och glömma bort sig själv i frågan? Nej! Jag har lärt mig att man inte ska ge upp sig själv och sin egen existens bara för någon annan ska tycka bättre om en. Glöm inte att leva ditt eget liv till fullo och om den andra inte kan acceptera ditt liv, kan den inte heller acceptera din kärlek. Livet är vackert och varför kasta bort det? Allt handlar om balans i livet, tar och ge, men aldrig ska man offra sig själv, bara för att någon annan ska ha det bättre än dig själv. Glöm inte att du ska vara du....helst livet ut.
Kärleken ser ingen i ansiktet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar