Känner mig missförstådd

 
   

Man ska inte ta allt för allvarligt här i livet. Det skrivs så mycket saker överallt, men med glimten i ögat (obs: glimten i ögat) känner jag att jag vill skriva det här inlägget.

Jag önskar att någon förstod. Att någon kunde hjälpa mig just nu. Att någon sträckte ut en hand som redan visste så jag slapp förklara vad jag gått igenom. Jag vet att det finns få som gör det. Men de finns därute. Dock ser jag inga händer. Ingen vill vara ”the bigger person” för mig just nu vad det verkar.

Ibland känner jag mig så missförstådd.
Ibland gör det mig ledsen. Det där att kommunikationen inte riktigt fungerar.
Ibland blir jag arg. Särskilt när det känns som att missförståndet är medvetet.
Alltså där någon ska vara rolig eller ironisk på min bekostnad.
Och samtidigt inser jag att jag kanske ber om det.

Att vara spontan och att spruta ur sig ord har sina risker.
Mina ord är sällan vägda på guldvåg. Jag säger det som faller mig in - och litar på att det landar rätt.

(Fast ibland tänker jag efter och det händer att jag suddar
och att jag låter bli att trycka på sändknappen.)

Det är spännande att se hur saker landar.

Alltså - jag skriver något där det finns en möjlighet att tolka in flera saker.
Det kan hända att jag gör det för att försöka vinna en poäng, vara lite rolig.
Och så är det en eller flera som ser det som läser in något annat än det jag avser,
eller som tar orden bokstavligt,
även i det fall jag tycker att det borde vara uppenbart att de är metaforer.

Och så får jag ord i retur...
som gör att jag känner mig missförstådd.

I igår var jag arg en lång stund.
Femåringen i mig kände mig orättvist behandlad och hade lust att sparka världen på smalbenen.

Jag gick och läste en bok istället och ilskan rann av mig.

Och jag insåg att jag får smaka på min egen medicin ibland.

Som barn var det det värsta. 

När andra skrattade åt mig.
Det kunde kännas som att dö lite grand.
Och nu vet jag ju att det går att låta det passera.
Att jag inte behöver låta barnet i mig reagera,
utan att jag kan bära ilskan ett tag...
för det som händer i mig händer ju i mig. 

Det är mitt ansvar.
(Även om det är skönt att ibland skrika och bråka som ett barn...)

Jag vet inte om jag gör mig förstådd.