Att söka ett svar på frågan om livets mening är förknippat med mycket motstånd och svårigheter, då inte bara i själva det personliga sökandet utan också med frågan i sig. Frågan "Vad är meningen med livet?" har blivit en kliché, en utnött fras som i viss mån förlorat sin betydelse. Detta är förstås synd, eftersom frågan och själva utformningen av svaret är så central i alla människors liv. Med alla våra handlingar och alla val vi gör i livet försöker vi skapa en mening i vår tillvaro, både för oss själva som personer och för det stora hela. Man kanske engagerar sig i ett politiskt förbund eller blir medlem i en miljöorganisation för att få vara med och påverka och göra något som är meningsfullt. Vissa vill kanske inte vara med och påverka världen, utan koncentrerar sig på det lilla, försöker finna trygghet och glädje i livet. Allt detta handlar dock i grund och botten om samma sak, att skapa mening. Ingen vill väl uppleva sig själv som betydelselös? Jag tycker att frågan om livets mening är mycket intressant, och då även själva frågan i sig, varför den finns och varför vi har behov av den. Jag har undersökt några av de många svar som getts genom tiderna och även försökt fundera ut vad jag själv tycker och vad som ger mitt liv mening.
När uppstår frågan?
När ett land är fattigt och människorna måste slita varje dag för att överhuvudtaget få mat på bordet finns det ingen tid och plats för filosofiska frågeställningar. Det är i sådana tider som Gud ligger närmast till hands. När Sverige för hundrafemtio år sedan var fattigt och i allmänhet bestod av torparsamhällen var det knappt någon som inte trodde på Gud. Man gick till kyrkan på söndagarna och fick där veta att "Gud har en mening med allt" och gick sedan hem och arbetade tills man dog av utslitning eller någon, i dagens samhälle ofarlig, sjukdom. Utan Gud hade kanske inte dessa människor orkat med sitt dagliga slit. Kyrkan lyckades med enkla medel skapa en mening med deras eviga arbete. Nöden, misären och fattigdomen var bara led i Guds fantastiska plan. Fick någon en sjukdom eller dog ung så var det Guds vilja och det var bara att finna sig i den, för människan har inte förmågan att förstå storheten i Guds plan. När välståndet sedan ökade och industrialiseringen kom kunde gränserna tänjas och Gud fick lämna lite plats åt andra tankar och nya förklaringar.
Som bekant så föddes ju filosofin i ett välmående Grekland för ca 2500 år sedan. I Gunnar Fredrikssons bok "20 Filosofer" får man veta att Aristoteles var son till en framgångsrik läkare. Hade han varit en slav som tvingats slita för sin husbonde hade han knappats blivit den störste av antikens filosofer. De största filosofiska inriktningarna och tankegångarna har inte uppstått i några torparstugor.
Religiös-Icke religiös
Även idag finns förstås människor som tror på Gud och ansluter sig till någon av de många religiösa inriktningar som finns. I Sverige kan man dock se tecken på att folk i allmänhet söker en annan livssyn. Kristendomen har tappat sitt grepp om människan: "Totalt sett struntar fler än hälften av ungdomarna i den kristna undervisningen, läsningen och samtalen kring livsfrågorna. Trenden befaras fortsätta." Man kan alltså dela in den meningssökande människan i två huvudgrupper: De som finner en mening i Gud och de som söker en ickereligös mening. Om man tror på Gud behövs inga vidare förklaringar, man lever som tron bjuder och upptas därmed slutligen i himmelriket. Punkt slut.
Om man inte tror konfronteras man genast med problemet: Vad är det för mening att leva om man ändå bara ska dö tillslut? Livet tycks en aning ironiskt, man får ca hundra år och sedan läggs man i jorden och finns inte längre. Då man inte kan förlita sig på att det finns ett liv efter detta uppstår ett mer påtagligt behov av att skapa mening i det liv man med säkerhet vet att man har.
Finns det en allmängiltig mening?
Är det möjligt att finna ett svar som tillfredställer alla människor? Det är det nog inte, det finns alltid någon som inte håller med. Finns det då ett svar som inte accepteras av alla men ändå gäller? Olof Franck hänvisar i sin bok "Etik, moral och mening" till Matteus evangeliets kapitel 7 vers 12: "Allt vad ni vill att andra människor ska göra er, det skall ni också göra dem", den s.k. gyllene regeln. Franck hänvisar dock inte till denna regel ur en religiös synpunkt, utan snarare ur en moralisk sådan.
Ingen kan väl neka till att ett samhälle som bygger på detta skapar störst möjlighet för alla människor att vara lyckliga och trivas med livet. Dock fortsätter Franck med att hänvisa till moralfilosofen Torbjörn Tännsjö som har framfört kritik mot regeln. Tännsjö menar att t.ex. en rasist skulle kunna försvara sina åsikter med den gyllene regeln genom att påstå att om han själv varit svart så skulle han insett sitt mindervärde och därmed accepterat en orättvis behandling. Detta får väl ändå anses som en mycket olycklig tolkning och den gyllene regeln får stå som något av det närmsta man kan komma en allmängiltig mening.
Nihilismen
I skarp kontrast till gudstron står nihilismen, som den finske författaren Juhani Rekola bl.a. skriver om i boken "Frågan om livets mening". Med den har han sökt sammanställa och klargöra några olika inriktningars svar på just frågan om livets mening. Enligt nihilismen och dess främste företrädare Friedrich Nietzsche är Gud död. Nietzsche menar att vi människor har mördat Gud och följdaktligen själva orsakat alltings meningslöshet. Utan Gud saknar allt betydelse, det svar och den sanning som fanns när Gud "levde" är nu borta. Nietzsche sa: "Fruktansvärd är människans tillvaro och helt utan mening." "Nihil" är ett latinskt ord som betyder "intet". Nihilismen menar att livet inte har någon mening, allt är meningslöst. Det finns dock en mera positiv inriktning inom nihilismen som menar att även fast allt saknar mening kan människan själv ge sitt liv mening. Denna inriktning kallas "den tappra nihilismen" och dess främste företrädare är den franske filosofen Camus. Camus menar att människan måste vakna upp ur vardagens inrutade mönster. När vi gör det ställs vi inför två valmöjligheter: att begå självmord eller att finna en ny livsåskådning. Att begå självmord innebär dock endast att man flyr undan problemet, samma sak gäller för alla religiösa lösningar. "Evighetsperspektiven fördunklar livets betydelse." Med detta menas att om man tänker sig ett liv efter detta får sökandet efter en mening i det här livet mindre betydelse. Camus anser sig inte veta vad livets mening är, men han menar att detta uppvaknande måste ske för att man ska kunna finna ett svar.
Den ryske författaren Dostojevskij visar i sin roman "Onda andar" på de negativa sidorna av nihilismen. Hans romanperson Verhovenskij strävar efter makt och förstörelse, han har inga skuldkänslor. Om man inte tror att livet har någon mening ligger det ju nära till hands att förneka etiska regler som t.ex. den gyllene regeln. Verhovenskij menar att om våra liv och vår planet endast är en lögn och ett spel, varför ska man då leva?
Humanismen
En långt mer positiv och människovänlig inriktning än nihilismen är humanismen. Den uppstod under renässansen och var en protest mot medeltidens undertryckande av den mänskliga naturen. Humanisterna hämtade istället sin inspiration och sina ideal om mänsklig bildning från antiken, de ville låta själva människan komma till sin rätt i världen. Även inom humanismen finns olika grenar, varav en är religöst influerad och förespråkar det gudomliga som finns i människan. Människan underordnas alltså något gudomligt och återigen stöter man på problemet med det s.k. "evighetsperspektivet". Andra humanister vänder sig mot denna gudsinfluerade inriktning och förespråkar människans frihet. Hon kan inte bli självständig om hon underordnar sig en gud.
Gemensamt för alla humanistiska grenar är dock att människan står i centrum. Varje människa är värdefull och måste ges möjlighet att utveckla sig själv. Enligt humanismen finns det vissa värden som är viktiga för alla människor. Det är kunskap, upplevelsen av skönhet, lycka glädje och harmoni. Människor emellan ska det finnas kärlek, vänskap, respekt, hänsyn och tolerans. Man kan säga att humanismen är den inriktning som bäst följer budskapet i den gyllene regeln. Det behövs frihet och rättvisa för att alla ska kunna ges samma möjligheter och rättigheter. I boken "Livsåskådningsfrågor och etiska problem" skriver Göran Bergstrand om humanismens syn på frågan om livets mening: "För en humanist hör frågan om livets mening samman med förverkligandet av de humanistiska idealen i ens eget liv och i mänsklighetens liv." Med detta menar Bergstrand att själva andemeningen i humanismen är att utveckla sig själv utan att glömma bort att kämpa för friheten och rättvisan för alla människor. Man ska se positivt på sin kropp och arbeta för att utveckla sin andliga sida genom att skaffa sig kunskap och bildning. Man bör också lära sig att ta emot det sköna och vackra i livet. För att lyckas med detta måste man ta till vara allt som livet har att erbjuda. Här passar det på senare tid så populära "carpé diem" in, vilket är latin och betyder "fånga dagen". Vidare bör man också kämpa för kärleken, friheten och rättvisan i världen. Denna kamp kan innebära vissa offer och även ensamhet, men i den humanistiska kampen är dessa offer både nödvändiga och meningsfulla.
Naturvetenskapen
Inom naturvetenskapen finns knappast någon plats för religiösa förklaringar. Den är läran om naturen och lagbundenheten och bygger i grunden på Darwins teorier om det naturliga urvalet. Hit hör de olika vetenskaperna; kemi, fysik, biologi, astronomi, geologi (läran om jordskorpan) m.fl.
En naturvetenskapsman arbetar systematiskt och med detaljer för att förklara världen som den faktiskt är, från mikro till makrokosmos. Följdaktligen finns här ingen plats för flummiga antaganden om övernaturliga fenomen. Däremot har många vetenskapsmän arbetat för att ge logiska förklaringar till underliga saker som händer i världen. I "Frågan om livets mening" kan man läsa om den franske filosofen Jacques Monod som har en mycket negativ åsikt som bygger på biologin. Han menar att biologin är grunden för alla religioner och filosofiska system, att vi ärvt vår ångest och vårt behov att finna en mening i livet från våra förfäder. Han vill att människan ska vakna upp och inse att vi är ensamma och att våra liv helt saknar mening; "Detta världsallt är dövt för hennes(människans) musik, likgiltigt för hennes förhoppningar, hennes lidande och hennes brott." Naturvetenskapen i allmänhet förespråkar dock inte denna negativa bild utan lämnar snarare av oss vid själva frågeställningen. Den visar oss allt som finns, hur det har uppstått och när det uppstod, men inte varför. Den har inget svar att ge på frågan om livets mening.
Marxismen
Marxismen är en ideologi vars grundare Karl Marx, precis som nihilisterna och Jacques Monod, inte trodde att livet har någon egentlig mening. Marx avvisar också religionen och menar att den bedövar folket och endast är en frukt av människans hopp. Juhani Rekola skriver att Marx menade att det som gav livet mening var framtiden och kampen för det klasslösa samhället och revolutionen. När den var genomförd tog kampen för bevarandet av det nya samhället över. Man kan i denna del av den marxistiska läran se stora likheter med den humanistiska, men det är viktigt att uppmärksamma att Marx satte samhällets väl före den enskilda människans. Juhani Rekola berättar också om Leszek Kolakowski, en polack som på 50-talet var anhängare till marxismen, och som menade att vi bör analysera tillvaron och skapa oss en egen mening med livet. Döden är oundviklig och om man skapar ett meningsfullt liv minskar rädslan för döden.
Sigmund Freud och Carl Gustav Jung
Sigmund Freud var en österrikisk läkare som blev den s.k. psykoanalysens fader. I "Frågan om livets mening" kan man läsa att Freud tyckte att alla funderingar kring meningen med livet är onödiga och endast ett tecken på människans vilja att sätta sig själv på piedestal. När människan njuter är hon nöjd och utöver det behövs enligt Freud inga andra förklaringar. Han ansåg t.o.m. att det är ett tecken på ett sjukt sinne att fundera över meningen med livet. Freud ansåg att människan strävar efter ett tillstånd utan spänningar; döden. Så därför söker man njutningen i livet tills detta tillstånd, döden, infinner sig. Freuds lärjunge, Carl Gustav Jung, menade att själva sökandet efter och tron på en mening med livet är bra för människan och gör hennes tillvaro uthärdlig. Utan denna tro blir livet fattigt.
Lyckan och Hedonismen
Alla strävar väl på ett eller annat sätt efter att bli lyckliga, känna tillfredsställelse och glädje i livet. Det är knappast några lyckliga individer som begår självmord, utan de som av någon anledning inte finner livet värt att leva. Deras liv känns meningslösa. Man skulle alltså kunna säga att man är lycklig när livet känns meningsfullt och detta är förvisso sant, men man kan också vara lycklig utan att ha funnit ett svar på frågan om livets mening. Juhani Rekola skriver om filosofen Immanuel Kant som kritiserade denna uppfattning och hävdade att det var plikten och att leva efter morallagen som gav livet mening. Enligt Kant bör man endast söka lycka när det är ens plikt, inte när man längtar efter den. I nära anslutning till lyckoteorin ligger Hedonismen. Det är en riktning inom etiken som menar att njutningen är målet för allt mänskligt handlande, precis som Freud sa. En uppenbar kritik mot detta är att om alla människor bara ser till sin egen njutning, hur skulle då världen se ut? Om någon njuter av att misshandla andra människor, ska denne då inte ta hänsyn till t.ex. den gyllene regeln och andra moraliska och etiska regler. Om alla helt koncentrerade sig på endast det som bäst gynnar dem själva, och inte tänker på andra, då skulle alla samhälleliga system rasa samman. Egoismen är bra till en viss gräns, den måste även innefatta andra människors väl för att inte bli farlig. Om man inte tolkar hedonismen i ett sådant egoistiskt perspektiv bli den genast mera tilltalande. Att njuta är förknippat med att vara lycklig, och ingen kan väl neka till att lyckan är eftersträvansvärd.
Min egen åsikt
Mitt personliga behov av att finna ett svar på frågan om livets mening bottnar i en stor rädsla för döden. Det är smärtsamt att inse, att verkligen förstå, det oundvikliga faktum att man en gång ska dö och därmed sluta existera. Visst har jag alltid vetat att jag en dag ska dö, men det är snarare insikten om själva utslocknandet som skrämmer mig. Att helt försvinna, att aldrig mer existera.
Dödsångesten är inte lätt att handskas med eftersom det inte finns några säkra svar. Jag har ibland önskat att jag hade en religiös övertygelse som kunde försäkra mig om ett liv efter detta, men sanningen är att jag tror att hela gudskonceptet och allt som har med det att göra endast är människans egen uppfinning. Detta för att kunna känna sig trygg, för att ha något att förklara det oförklarliga med. Däremot hoppas jag innerst inne att jag har fel, att det finns en fortsättning av något slag efter livet. Om jag hade haft en religös övertygelse hade det i grunden inte spelat någon roll om den var sann eller inte. Hade den visat sig osann skulle jag ju ändå inte kunna gräma mig för detta efter döden. Jag är ju då "utslocknad" och inte medveten om någonting. Hade den visat sig vara sann hade jag ju gått vidare till nästa liv och därmed fortsatt min existens. Det är inte sanningshalten i tron som egentligen är det avgörande, utan den tröst och den övertygelse den ger under själva livet. Men eftersom jag nu inte är troende utan, bortsett från ovanstående, mest ser negativa sidor som förtryck, krig och kvinnoförnedring i samband med religionen, måste jag försöka finna andra förklaringar. Efter mycket funderande i ämnet skulle jag vilja påstå att jag är en Humanist-Hedonist. Jag anser att det är viktigt att utveckla sig själv så mycket som möjligt genom att skaffa kunskap och erfarenhet. För att i denna process kunna vara lycklig måste man också njuta av livet och ta tillvara det som är skönt, vackert och gott. Att som Nietzsche och nihilismen gräva ner sig i pessimism och negativa tankar ser jag som ytterst meningslöst och onödigt. Om man t.ex. råkar ut för mycket tråkigheter i livet är det inte svårt att förstå om man ser livet som orättvist, men varför ska man göra det ända från början? Att kämpa för det som är gott i världen och att tro att det finns en mening skapar en trygghet och en övertygelse som i sin tur bidrar till ett meningsfullt liv. Jag hoppas att jag som gammal, om jag har tur och får leva länge, kan se tillbaka på mitt liv med glädje utan att känna att jag har slösat bort det och inte tagit tillvara vad som erbjudits mig.
Avslutning
Det är i viss mån själva sökandet efter livets mening som är viktigt, eftersom det är i stort sett omöjligt att finna ett säkert svar. Människor är ingen enhetlig grupp utan en mängd individer med både likheter och olikheter, och alla måste söka sina egna svar på etiska frågor som denna om livets mening. Men det blir förstås lättare om man kan ta hjälp av människor som funderat på dessa frågor tidigare och kommit fram till olika lösningar. Det hela är också beroende av om man är troende eller inte, eftersom de olika "sidorna" har helt olika uppfattningar om världens och människans skapelse och deras eventuella uppgifter. Man kan välja att tro att livet inte har någon mening, som nihilisterna. Man kan också välja att sätta människan i centrum, som humanisterna, eller se hela samhället som viktigast, som marxisterna. Det hela handlar om att ta ställning och att ta ansvar för sin egen lycka och välgång. Kanske är det så att den är lyckligast som inte funderar så mycket utan bara tar dagen som den kommer, men jag tycker inte att denna inställning innebär att man tar vara på livet. Jag tror att man får ett rikare liv om man ifågasätter och försöker finna svar. Om man sedan finner några eller inte är en annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar